Som ni har väntat!

Titeln på det här blogginlägget borde egentligen vara "I hate this fucking blog" på grund av att jag kommer att skriva om vad som egentligen hände i Milano. Med andra ord ett redogörelse inlägg. Det kan dock bli någon form av bonus i slutet. Vi börjar med en bild från Milano-trippen!

Vi avfärdade från Göteborg City Airport, ett av Europas främsta och finaste flygfält. Hela inramningen är på något sätt gemytlig och när ölen kostar ringa 50 pix då blir det fem antipasti-tallrikar i betyg. Inget knussel med tider och så, och det faktum att det inte är bestämda platser på planet skapar en skön stresskänsla. I like it. Flygfärden var smärtfri.

Hopp. När vi lämnat in väskorna på hotell Menini (gadt det daer mand) tog vi första bästa hak för en kaffe. Kaffe som i Italien betyder vad vi i Sverige kallar för en espresso. Capische? Det slutade med att vi tog ett glas vin alternativt prosecco spumante med tillhörande after work buffé. De kan det där med buffé, italienarna, fy fan. Utan att gå in på detaljer så var det mycket gatt. Därefter gav vi oss ut på jakt efter biljetter till Inter-Roma. En resultatlös vandring tog oss tillbaka till hotellet innan vi tack vare ett tips från receptionisten tog oss ut för en middag. I Milano betyder "not to pricy", fetexklusivt så han skickade oss helt sonika till the golden area. Allt va snordyrt så vi promenerade vidare och tog det första bästa utanför detta område. Tyvärr var inte detta Milanos främsta slagskepp, utan tvärtom en ytterst medelmåttig restaurang. Förväntningarna var skyhöga, resultatet i ärlighetens namn sådär. Detta trots att jag och Murty-Murt åt 30 månader gammal och god Parmeggiano. Efter detta gick vi till goodfellas' och drack. Några va hemma vid 12, några vid 2.30 och några vid 4.30. Så är det.

Dag 2. Slitna efter gårdagen tog 2/3 av gänget sovmorgon och den sista trean gled runt på stan. Vi gjorde såsmåningom gemensam sak och träffades vid THE DUOMO! Milanos nav och exklusiva kärna. Väl där blev vi hustlade av två meter långa färgade män som lade armband på oss och tvingade oss att köpa dom för 5 euro styck och uppåt. NÅväl alla utom Jag och Lindahl som klarade oss men jag hustlade Martin på ett armband som jag kunde ha som avskräckare om dom kom igen! Området var superbt och efter lite promenad och shopping hamnade vi på en uteservering. Pizza och öl 180 dish. Det är väl inga problem! Den var åtminstone himmelsk, pizzan alltså. Sen fortsatte vi att strosa runt i den lagom vackra staden tills vi tröttnade, köpte glass och gick hem!

"Una cappolita piccola con due gusti. Uno gusto di nocciola e uno gusto di pistacchio" VAr det rätt slim?

Efter ett nytt besök på bufféstället denna gång med ett vårdat glas rött begav sig gwabbana mot matchen. Biljetter hade lösts via receptionisten, eller snarare hans polare Marco som kom och lämnade över ett par goa till dubbla priset. Nåväl, tunnelbanan var packad och promenaden ganska lång, men väl framme var det värt det och lite till. Sicken upplevelse. Jag vill tacka Javier Zanetti personligen, då han gjorde så att vi fick närvara när 50.000 galna italienare tappade det. Till och med Lindahl (Hardcore Juve-fan) ställde sig upp och skrek kör! Eller var det jag som skrek? Mycket nöjda plockade vi upp ett par grillade paninis med dryck och begav oss hemåt, en hemfärd som blev riktigt bekväm. Sen var det rätt i säng, upp tidigt, snabbt till flyget och snabbt hem!

Som en bonus då: Ännu en vagnupplevelse. Två hårdrockskids som bägge såg värre ut än den andre. Då är det illa. Nåväl de mer eller mindre gapade nonstop. Och nu undrar ni, vad var deras budskap? Jo hur de hatade att prata på vagnen, de ville helst vara ifred och lyssna på musik och så, det är mycket skönare. De skrek ut sitt hat mot "vagnhävderskor" som jag talat om tidigare. Vilka dumma hårdrockare. Riktigt dumma.

BOnus 2: När jag var yngre lurade jag min ena lillasyster att säga KAMERUN snabbt flera gånger i följd, för att sedan spela in resultatet. Prova tillräckligt länge tills ni fattar poängen!

Dåså, det var allt för den här gången. Sicken jävla dassblogg!

adios